Stödundervisning också i praktiken

Winellska skolan presenterar stolt sin åtgärdsplan för elevstöd då högstadiet börjar. Det talas om en trestegsmodell där man börjar med vanlig stödundervisning då en elev har problem i eller med ett ämne. Därefter kommer eskalerande stödformer av olika slag.

För att lära stöd vi behöver alla

Det ser bra ut på en Powerpoint-slide och det låter bra. Det verkar som personalen genuint tror på modellen. Sanningen är i dock praktiken en annan. Då en elev enligt föräldrarna behöver stödundervisning är det inte alls sagt att det ordnar sig. Givetvis kan det någon gång vara svårt att ordna stödundervisning i praktiken, men det borde höra till undantagen, inte regeln.

Vår familj har inte lyckats få stödundervisning åt våra barn mer än någon enstaka gång under de senaste sex åren. Tre barn, tre skolår i högstadiet = 9 år av skola. Detta kan inte förklaras med enstaka problem med att arrangera något i praktiken. Jag vet inte vad det beror på, huruvida det är fråga om bristande resurser (alltid det lätta svaret!) eller bristande verklig vilja. “If there’s a will, there’s a way” heter det på engelska, och det har nog kännats som att will:en inte riktigt har funnits där, samtidigt som det säkerligen är en resursfråga också.

Se till att det finns både resurser och vilja att fixa stödundervisning och annat stöd för elever som behöver eller vill ha det. Se till att skolan hjälper elever också som inte riskerar att bli på klassen eller hamna i ungdomsfängelse, hjälp dem att bli kvitt 6:or eller 7:or på betyget. För alla *kan* blir minst 8:ans elever i alla ämnen. I alla skolor.

If there’s a will

Share

Comments are closed.