Våra tre äldre barn har alla gått lågstadiet i Bobäcks skola. Den har av oss uppfattats som en skola med en bra anda och med en kultur av att inspirera och motivera barnen till att lära sig det de skall lära sig, samtidigt som de får vara barn och leka och ha roligt. Undervisningen har varit passligt krävande, läxor och prov har sett till att det krävs en insats av eleverna.
Flytten till högstadiet i Winellska skolan har däremot tyvärr varit en besvikelse i samband med alla tre barnen. Stämningen har det väl inte varit något fel på, och det att den skolan är mera utsatt för influenser från alkohol- och drogrelaterade problem är inget konstigt i sig, givet elevernas högre ålder, mängden barn och den fysiska lokationen nära Kyrkslätt centrum. Vår familj har dock klarat sig undan de hoten, tack och lov.
“Finland in the Nineteenth Century”, Leo Mechelin, 1894.
Men, det att barnen mitt i allt slutade ha läxor kan inte förklaras med att skolan är stor, mitt i Kyrkslätt centrum eller något annat kontextuellt. Det att lektionerna mitt i allt började beskrivas som “tråkiga” har inte enbart med begynnande pubertet och allmän letargi att göra. Det att lärare klart signalerar att det inte är så noga hur man skriver eller pratar, så länge man på något sätt kan förstå vad eleven (kanske) försöker mena, kan inte förklaras med bristande pedagogisk förmåga. Hoppas jag innerligt, och litar nog på, fast mina insikter i den pedagogiska utbildningen inskränker sig till att vara mottagare av pedagogiken.
Det har för oss verkat som att ambitionsnivån är alldeles för låg i Winellska skolan. Det krävs helt enkelt för litet av eleverna. Dåligt språkbruk och intellektuellt slö argumentering skall man inte komma undan med på högstadiet mera. Faktum är att det har varit en smärre chock för våra barn som börjat gymnasiestudier på annan ort, “inne i stan”. Tandagnissel och vitsordsjustering i medeltal 2-3 hela vitsord nedåt har varit första resultaten. Elever som har kommit från andra skolor än Winellska verkar inte heller vara lika främmande för egna studier, framställande av skriftliga arbeten eller essäsvar.
Alla barn kan inte i högstadieålder ha en inbyggd studiemotivation eller redan sitta på en fungerande studieteknik. Detta med avsaknad av studiemotivation och allmän saknad av fokus är något som jag har uppfattat är speciellt vanligt bland pojkar. Det är inte lätt att fånga en klass med 15-åringars uppmärksamhet, få dem att låta bli att dissa andra studerande som nördiga (värsta svärordet!) eller orka fokusera på inpräntandet av nödvändiga men onda grammatikregler, i synnerhet med en surrande mobil i fickan.
Å andra sidan har jag själv byggt upp och undervisat ett antal kurser på Svenska handelshögskolan, och där har det nog stått klart vad som påverkar hur omtyckta och coola kurserna uppfattas som. Hög ambitionsnivå och höga krav på studentprestationerna, då är en kurs “tuff”, och den drar till sig de skarpaste talangerna. Grundskolan och högskolestudier skall givetvis inte jämföras rakt av, men de är inte helt väsensskilda heller. En lärare med stolthet för sitt ämne, hög ambitionsnivå både vad gäller egna insatserna och elevernas prestationer är alla gånger mångfaldigt mera inspirerande och omtyckt av eleverna än en autopilot satt på repeat.
Höj ambitionsnivån rejält. Sätt eleverna och prestera mer skriftliga arbeten. Kräv begriplig, grammatikaliskt korrekt och diskuterande skrift, så kommer den klarare tankeverksamheten efter. Introducera skillnaden mellan beskrivning och analys. Låt inte svaren i vare sig tal eller skrift bli på “men jag tycker” -stadiet. Kort sagt – kräv, och det blir resultat.
If there’s a will
